Tandvårdens historia i Sverige

Tandvårdens historia i Sverige

Idag är Sverige ett av de länder i världen med bäst munhälsa. De tandläkarprogram som idag finns vid våra högskolor och universitet, ligger i utbildningarnas toppskikt och forskningen rullar ständigt framåt. Dock har det inte alltid varit så. Blickar vi bakåt i tiden, landar vi långt från dagens moderna tandvård och möts istället av smärtsamma tandläkarbesök hos smeder, klockare och präster som inte alltid var stadiga på hand.

Vi börjar med att spola tillbaka till 1860. Vid denna tidpunkt fanns 21 tandläkare i Sverige – ingen av dem med den odontologiska utbildning som finns idag. Istället var tandläkarna legitimerade läkare, utan specialistkompetens, men som istället ”vunnit behörigheten” att utöva tandläkaryrket. Detta började med tiden ifrågasättas och vid sekelskiftet hade intensiva debatter börjat blossa upp kring tandvård, utbildning och tandläkarnas yrkesprofessionalitet. Många menade att läkarna borde vidareutbildas som stomatologer, alltså specialiseras inom mun- och tandsjukdomar.

Intresset för orala folkhälsofrågor hade nu vuxit markant och det skulle komma att hålla i sig länge. Framförallt riktades hälsodebatten mot skolbarnen och deras tandhälsa. Detta var frågor som ofta initierades och togs upp av skolans lärare, då många barn titt som tätt fattades i skolbänken på grund av tandproblem. Tandkliniker särskilt riktade mot skolbarn började öppnas upp, den första redan 1913, men trots detta var tillgängligheten dålig. Mindre än 3 % av barnen hade tillgång till tandhälsokontroller. Skoltandvården fortsatte emellertid expandera under 1920- och 1930-talen, bland annat med hjälp av Röda Korset.

År 1938 startade den svenska Folktandvården, som i början endast innefattade barntandvård, men som successivt byggdes ut och snart även kom att innefatta tandvård för vuxna. Redan inom ett par år hade alla landsting tagit beslutet att införa folktandvård. Behovet av tandläkare ökade kraftigt och tandläkarutbildningar startade på flera svenska orter.

Den svenska tandvårdens historia innefattar även en rad händelser som gjort sina speciella avtryck i historieböckerna. Vipeholmsundersökningarna 1954 i Lund, var en mycket omtalad sådan. På Vipeholms anstalt för utvecklingsstörda hölls patienterna länge på en kariesframkallande diet av stora mängder kola, så kallad Vipeholms-toffee. Deras tänder undersöktes allt eftersom och eventuella hål noterades och lagades. Experimenten pågick i tio år och var kunskapsmässigt värdefulla då den odontologiska forskningen fick nyttig information kring socker och kariesangrepp. Begreppet ”lördagsgodis” föddes exempelvis i samma veva, när man såg hur en större sockerkonsumtion en dag i veckan var bättre för tandhälsan än mindre konsumtion utspritt på flera dagar. Samtidigt väckte denna undersökning många etiska frågor och intensiva debatter fördes kring vad som är rätt och fel.

En annan betydande tid inom tandvårdens historia var 1960-talet. Under denna period förbättrades svenskarnas tandhälsa avsevärt i samband med fluortandkrämens lansering. Nu poängterades vikten av fluoret som skydd mot karies, och fluortandsköterskor började besöka skolorna. I samband med välfärdens stora utveckling under 1960- och 1970-talen, gjordes även en rad reformer. Bland annat infördes den allmänna tandvårdsförsäkringen 1974 och Folktandvården byggdes ut ytterligare. För patienterna medförde det framförallt minskade tandvårdskostnader samt en ökad tillgänglighet.

Mycket har hänt under det senaste seklet och tandvården har genomgått enorma förändringar. Dagens relativt smärtfria tandvårdsbehandlingar står i skarp kontrast till det sätt på vilket människor en gång i tiden behandlat sin tandvärk: mirakelmediciner och hokus pokus eller smeder, klockare och präster, vars metoder med tänger och tandnycklar var långt mer smärtsamma än man idag kan föreställa sig. Allt i total avsaknad av bedövning och antibiotika.